Tredje inlägget
Tankarna snurrar runt och har gjort det de senaste 1 ½ åren.
Tankar kring oss, mig och min man. Kommer det fortfarande vara vi? Varför händer detta oss? Kommer vi någonsin få vårat efterlängtade barn tillsammans eller kommer han ge upp och lämna mig?
Känns lite fel att skriva det men det är så jag känner.
Jag är livrädd för att han inte ska orka mer, att han ska lämna mig på grund av att det inte blir några barn.
Sedan missfallet har jag varit otroligt ledsen, när vi varit hemma har jag mestadels gråtit, bara velat försvinna. Och jag kunde inte släppa tanken på att han skulle vilja skilja sig tack vare detta.
Underbar som han är så säger han till mig hela tiden att jag är det absolut viktigaste för honom, att han hellre är med mig än har barn, för att han älskar mig så otroligt mycket.
Så jag undrar ibland vad det är för fel på mig, jag har det absolut bästa man kan önska sig, världens bästa vän och make, som alltid finns där för mig och som jag vet älskar mig
.
Han har lärt mig att inte ge upp, att vi två tillsammans klarar precis vad som helst och det tror jag ju på.
Varför kan inte jag bara sluta tänka så mycket på barn? En vacker dag är det våran tur, det vet jag. Min man påminner mig om det varje dag, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan honom, han är mitt allt!
Det gör verkligen ont att se alla vänner som blir gravida och får barn.
Livet känns så orättvist. Så många som blir med barn av skit och ingenting och som bara råkar bli gravida.
Vissa ska inte ha barn, inte alla som passar att vara förälder.
Tyvärr är det många som får barn bara för att, som en accessoar men bryr sig inte för 5 öre om barnet och det tycker jag är fruktansvärt!
Vi mår, i alla fall jag, mycket bättre nu än för 1 vecka sedan. Känns som att lyckan har vänt, att lyckan äntligen är på vår sida.