knoddens.blogg.se

Jag mår så dåligt så jag måste berätta min och min mans historia.

Jag blir jätteledsen varje gång jag är inne på Facebook…

                               

Jag var 23år gammal.

I augusti 2013 bestämde vi oss för att vi ville ha barn.

Jag slutade med mina p-piller och kände mig otroligt lycklig, vi skulle äntligen bilda familj.

Mensen kom, månad efter månad.

 

27 januari 2014 gick vi till en gynekolog, mensen hade då varat i 2veckor. Vi fick svaret att det berodde på en hormonrubbning, att jag skulle äta Provera i tre omgångar för att få ordning på den.

Tydligen väldigt vanligt att man får efter p-piller användande.

Det kändes ju skönt, att få reda på vad som hände med min kropp.

 

13maj hade jag tid hos en specialist.

Utredningen till varför vi inte blev med barn hade börjat.

Jag fick lämna ett flertal olika hormonprover, göra VUL, prata igenom mitt liv med läkaren, sjukdomar i släkten.

Jag tänkte hela tiden att det var inga problem, det var inget fel på mig.

Min man fick lämna spermaprov som visade sig vara normalt.

 

I augusti kom svaren på mina prover.

Det var som att få en käftsmäll.

PCO.

Där var felet. Jag har PCO.

Läkaren satt och gick igenom allt, lugnt.

Jag blev helt kall. PCO. Jag kände mig som världens minsta människa. Kändes som att hjärtat var på väg ut, jag stängde av. Jag slutade lyssna på läkaren. Jag bara satt där.
Läkaren kunde lika gärna sagt att jag var obotligt sjuk, att jag inte skulle överleva, för det var precis så det kändes.

När jag lämnat sjukhuset bröt jag ihop. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tårarna bara rann, jag kände mig helt tom. Vad skulle hända nu?

 

Det är inget man pratar om – PCO, vad är det?

Jag skäms.

Ingen som kommer förstå, ingen som vet vad det är.

 

Nu visste jag vad felet var – jag. Det var mig det var fel på.

Mitt fel, mitt fel att det inte blev något barn.

 

Jag fick en ny kur med Provera – så att jag skulle få mens – och en enkelkur av Pergotime – så att jag skulle få ägglossning.

Fick komma och göra ett VUL dag 13. Inget tydde på att ägglossning skulle ske. Dag 21 fick jag lämna blodprov för att se om ägglossning skett. Ingenting hände.

Det kändes som att världen skulle gå under.

 

Fick en ny tid hos läkaren, hon skrev ut ytterliggare nya Provera och denna gång en dubbelkur av Pergotime. Började ta tabletterna i oktober. Fick återigen gå på ultraljud för att se om ägglossning var på gång, vilket det var. Jag hade för första gången ägglossningssmärtor! Fick lämna blodprov, igen, dag 21 som visade att jag hade haft ägglossning.

Jag var så glad att det äntligen fungerade!

 

Dag 30 i cykeln tog jag ett graviditetstest – det visade positivt!

Äntligen var det vår tur! Jag väntade några dagar och tog ytterligare ett som också visade positivt! Vi var nog de mest lyckliga paret i hela världen, kändes det som i alla fall!

 

Två veckor senare kände jag att något var fel, jag mådde inte bra.

Det var någonting som inte stämde.

Tisdagen vecka 6 - koagulerat blod.

Jag pratade med min man om det.

Han övertygade mig om att det var normalt, att det inte var något farligt alls.

Vi läste på internet, det lät normalt.

Jag ringde 1177 – det ansåg det som normalt.

Det var det inte.

 

Lördagen samma vecka åkte vi och tittade i affärer, handlade mat. En vanlig mysig lördag.

När vi kom hem gick jag på toaletten.

Rött.

Blod.

Mängder av blod.

Vi bestämde oss för att uppsöka gyn akuten på Sahlgrenska. Sköterskan i receptionen var otrevlig, det var säkert bara min mens och att jag inte var gravid från första början och att vi skulle få sitta och vänta i timmar innan läkaren skulle ha tid med oss men vi valde att vänta. Jag fick göra ett graviditetstest igen, det visade positivt.

Vi kom in till läkaren och han undersökte mig. Han sa att allt såg bra ut men att han inte kunde se något foster.

Han sa att det inte nödvändigtvis var ett missfall utan att fostret gömde sig.

Jag fick lämna blodprov och fick en tid 2 dagar senare för att komma tillbaka och se om jag hade fått missfall, om det rörde sig om att fostret fäst sig utanför livmodern eller om jag fortfarande var gravid.

Dagen då jag skulle få besked var lång. ¨

Jag visste nog redan svaret men ville verkligen inte se det alls.

Och så ringde dom från sjukhuset och beklagade att jag fått missfall.

Mitt liv stannade upp. Jag blev helt förstenad. Vad var det som hände? Varför drabbade detta oss?

 

Vi fick ett nytt recept av dubbelkur med pergotime som gav ägglossning på nyårsafton. Men mensen kom.

 

Jag fick en ny tid i slutet av januari och fick återigen utskrivet pergotime men denna gång fick jag 3 recept ifall de inte fungerar med en gång. Blev såklart glad, sprang till apoteket för att hämta ut tabletterna.

Slut. Slut i hela Sverige och hos tillverkaren.

De skulle få in dom igen efter ca 1 vecka, sa dom. Jag gick till apoteket dagen de sa att de skulle finnas. De hade inte kommit in, var fortfarande restade och jag fick ett nytt datum. Ringde till kundtjänst, men datumet var flyttat, igen.

 

Jag ser gravida överallt, det verkar så lätt att bli gravid när man bestämmer sig men i verkligheten så fungerar det tyvärr inte så.